När Röhsska museet i Göteborg visade utställningen Asplund och rådhuset, från september 2025 till augusti 2026, lånade museet in originalinredning från Göteborgs rådhus: stolar, bord, textilier och lampor. Gunnar Asplunds tillbyggnad av rådhuset stod klar 1936, och där huserade tingsrätten fram till 2010. Asplund ville själv formge sina byggnader in i minsta detalj och ritade också möbler och belysning, och museichefen Nina Due kallade interiören och möblerna för dolda ikoner, eftersom få människor har tillträde till dem. Samma tanke hittade jag i Bryssel söndagen den 25 oktober, i Victor Hortas hus på rue Américaine i Saint-Gilles, i dag Hortamuseet.
Båda husen bär min tes. Den som ritar rummet ritar också stolen, och ett kontor blir bra när möblerna kommer in i projektet samma dag som man bestämmer var ljuset ska falla. Den som väntar med möblerna tills bygget är besiktat, och sedan ställer in dem på en planlösning som ritades av andra skäl, köper färdiga föremål till ett rum som aldrig räknade med dem.
Avgjutningen kom före hantverkaren
En av museets texttavlor i ateljén beskriver hur arbetet gick till. Ibland tillbringade Horta sömnlösa nätter då skisserna kom tätt och snabbt ur hans penna. En sådan skiss skickades ner till ritarnas våning, där en av hans ritare, nitton till antalet år 1901, ritade upp den i rätt skala. Därifrån gick ritningen vidare ner till källaren, där tre skulptörer gjorde en avgjutning. Arkitekten följde varje steg noga, och när avgjutningen hade godkänts skickades den till hantverkaren, som skulle återge den exakt. Jag läser hela kedjan som ett sätt att flytta beslutet så tidigt det bara går: formen fick sitt godkännande i avgjutningen, innan hantverkaren rörde materialet.
Ett kontorsprojekt i dag har samma kedja med andra ord. Ritning, prov eller prototyp, produktion. Ett tygprov som man håller i rummets eget ljus innan beställningen skrivs gör samma arbete som Hortas avgjutning. När ett kontor ska få designstolar är det därför provet som avgör.
Provet är den sista platsen där man kan ändra sig utan att riva något.
I Hortas arbetsrum var väggen en möbel
I kontoret arbetade Horta, ofta från sex på morgonen till sent på kvällen, enligt skylten i rummet. Väggarna var från början klädda med inbyggda möbler som också ramade in den öppna spisen, och det är bara spisen som finns kvar av den ursprungliga inredningen. För att ge rummet dess stämning har museet satt in hyllor från ett hus på landet och fyllt dem med pärmar som var och en bär namn på byggnader som ritades här mellan 1901 och 1919. Skrivbordet, ritat av Horta, användes i hans lantställe i Vallonska Brabant. Till själva huset ritade han även lampor, dörrhandtag och klädkrokar, och i Hôtel Solvay ritade han varje detalj ända ner till dörrklockan. Där väggarna själva var möbler blev rummet och inredningen ett och samma beslut, fattat vid samma bord.
Asplunds tillbyggnad i Göteborg fick mycket kritik när den stod klar och ansågs bland annat inte tillräckligt seriös för en domstol; i dag räknas rådhuset med sin interiör till ett av den skandinaviska modernismens mästerverk, enligt Röhsska museets pressmeddelande.
Frågorna hör till det första mötet
Jag har samlat det jag tog med mig hem som frågor att ställa innan något beställs. Tre av dem fick sitt svar i huset i Saint-Gilles.
Var faller ljuset på arbetsytan, och vem bestämde det? Över trappan i Hortas hus välver sig ett tak av färgat glas. För den som arbetar betyder ett skrivbord som placerats samtidigt med fönstret att dagsljuset hamnar på papperet utan att blända.
Hur långt från den som sitter bakom skrivbordet ska besöksstolen stå? Avståndet hör till samtalet, och enligt min mening bestäms det bättre på ritningen än av den plats som blev över när skåpen kommit in.
Vilken vägg ska få vara fri? I Hortas arbetsrum var möblerna själva väggen och ramade in spisen. Den som bestämmer väggen innan skåpen beställs slipper se den vackraste försvinna bakom dem.
Vilket prov har vi hållit i, i rummets eget ljus? I Hortas modellrum står en ekstol på ett bord klätt i rött tyg, med sitsen som ännu väntar på sin klädsel och en vit modell av samma stols ryggstöd bredvid. Jag läste ingen skylt om vem som ritat stolen, så jag tillskriver den ingen. Så ser frågan ut när den ställs i tid.
När satt arkitekten och möblerna vid samma bord? Om svaret är efter inflyttningen, har rummet redan bestämt sig utan dem.
Som jag ser det märker den som arbetar i ett rum där frågorna fick sina svar i tid det varje dag, och för den som kommer på besök blir helheten en del av bilden av den som sitter där. I oktober skrev jag om det inre rummet och vad det berättar om den som bor i det; i huset i Saint-Gilles börjar den redan med väggarna. Arkitekter och inredare kan ta in oss redan i det skedet genom vårt trade-program för arkitekter och inredningsarkitekter, så att planritning och förfrågningsunderlag tas fram tillsammans. Den som inreder utan arkitekt kan följa samma ordning på egen hand: först ljuset och gångvägarna, sedan möblerna med ett prov i handen innan ordern går iväg.
Det vita ryggstödet på det röda bordet i Saint-Gilles är ett beslut som fattades innan stolen fanns. Ett kontor bör börja med samma sorts beslut.
Snabba svar
Vad är Hortamuseet?
Det är det hus och den ateljé som arkitekten Victor Horta byggde åt sig själv mellan 1898 och 1901 på rue Américaine 23–25 i Saint-Gilles, Bryssel, och där han arbetade fram till 1919. Huset är museum sedan 1969 och ingår sedan 2000 i Unescos världsarv tillsammans med Hôtel Tassel, Hôtel Solvay och Hôtel van Eetvelde. Där visas möbler, föremål och konst formgivna av Horta och hans samtida.
Ritade Horta själv möblerna till sina hus?
Ja. Till huset på rue Américaine ritade han lampor, dörrhandtag och klädkrokar, och i hans arbetsrum var väggarna klädda med inbyggda möbler. För Hôtel Solvay ritade han varje detalj, från möbler och mattor till dörrklockan.
Hur gick en form från Hortas skiss till hantverkaren?
Enligt museets texttavla ritades skissen upp i skala av en av hans ritare (år 1901 hade han nitton). Tre skulptörer i källaren gjorde sedan en avgjutning under arkitektens noggranna uppsikt, och när den hade godkänts gick den till hantverkaren, som skulle återge den exakt.
Finns samma tanke i svensk arkitektur?
Ett exempel är Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus, klar 1936. Asplund ville formge sina byggnader in i minsta detalj och ritade även möbler och belysning, och Röhsska museet visade 2025–2026 originalinredning från rådhuset: stolar, bord, textilier och lampor.